Hej alla ni som läser min blogg.
om jag ska vara helt ärlig har jag ingen aning om vilka ni är, men vet att de flesta av mina nära läser den.
jag vill bara säga att jag är stark. jag är faktiskt en jävligt stark tjej.
jag har varit med om en hel del.. men alltid har jag ställt mig upp, starkare än förut, ryckt på axlarna och ångat på vidare.
jag har alltid sett positivt på saker, allting går, det tar bara olika lång tid och är olika besvärligt.
mina mål har jag alltid lyckats nå, för att jag är den som kämpar, aldrig har jag lagt mig i fosterställning och gråtit för att inget går min väg, istället har jag suttit mig ner och tänkt ut olika lösningar, mycket har jag min fantastiska familj att tacka, det finns inget som betyder mer än dom och de står mig otroligt nära.

ett tag har den starka och glada tjejen legat i ide. som min mamma sa "vart har du tagit vägen Moa? Vart kan jag hitta den levnadsglada tjejen som alla tyckte så mycket om igen? Var är din livsgnista?".
detta har jag själv insett och på senare tid har jag jobbat mig uppåt, blivit gladare och sakta men säkert starkare igen. när jag har fallit har jag snabbare än förut klättrat mig upp igen.
dock har senaste tiden har inte varit lätt., jag föll tillbaka till allt helvete. Igår hade jag min värsta dag, ingen behöver få veta vad som hände, men jag krashade kan man säga.

men idag vet jag vem jag är igen, och jag har mina mål, jag vet precis vad jag vill, och jag ska fanimig ta mig dit.
för nu ska jag leva.

varför jag skriver ner detta vet jag inte, kanske kommer jag ta bort inlägget, men det känns lättare att skriva något i stället för att öppna munnen.